Uppväxten

Jag skulle bli lanthandlare i den lilla byn

Jag växte upp i lanthandeln i byn Belganet -i Blekinge tillsammans med min pappa Olle och min mamma Inga  och två yngre bröder Hans och Pelle. Det vare tänkt att jag som äldste sonen skulle ta över butiken, och jag engagerade mig tidigt i att sälja till kunderna. Men av en ren tillfällighet blev jag i stället journalist.   

Från blyg gosse till kaxig journalist 

När jag kom ut med min bok berättade jag i denna lilla film om hur lanthandlarsonen blev journalist.

Så blev jag journalist - inte lanthandlare

I boken berättar jag om hur mitt liv förändrades total när jag hittade min plats i livet och inte blev lanthandlare som det var tänkt. Av en ren tillfällighet blev jag journalist och hamnade på Blekinge Läns Tidning. Här bilder därifrån. I början åkte jag moped de tre milen till Ronneby - en artikel om Floyd Pattersson blev mitt genombrott. I Karlskrona åren efter hade jag skoj tillsammans med  reporterkompisarna där - en gång gjorde jag en artikel om att åka vattenskidor för att och för att få ha extra kul. 

Min mamma blev äldst i Blekinge 

Jag är mycket tacksam över att jag fått behålla min älskade mamma Inga tills hon blev 107 år. När hon  dog den 13 september 2021 var hon Blekinges äldste. Hon hade då bott i samma bostad i hela sitt liv, fram till två veckor före sin död. I bostaden, som var sammanbyggd med den nu nedlagda lanthandeln, föddes hon, arbetade sedan i butiken, tog över den tillsammans med maken Olle och bodde där som pensionär - de sista åren med stöd av hemtjänsten. I  filmen till vänster, som spelades in när hon var 104 år, berättar hon om att hon inte haft några sjukdomar. Min pappa Olle var 98 år när han dog 2015. I denna film, från när hon var 102,  visar hon hur man bakar goda kringlor.

Allt började i Belganets lanthandel

Jag föddes i lanthandeln i Belganet och när jag var en halvtimme gammal vägdes jag på affärsvågen. 2007 skrev jag denna artikel i Ronnebyposten, illustrerad med denna bild strax efter det att affären öppnade år 1900:

Edvard Olsson var bara 17 år när han bestämde sig för att bli lanthandlare i Belganet. 106 år senare tvingades hans barnbarn Pelle att lägga ned den.

Han var en av åtta syskon i bondefamiljen Olof Olsson. De bodde i släktgården intill Belganets skola som än idag finns kvar i släkten. Men Edvard skulle inte bli bonde som de flesta andra i familjen. Så år 1900 startade han firma Edvard Olsson och inredde en del av föräldrahemmet som handelsbod.

Men det blev trångt hemma på gården och Edvard Olsson ville expandera. Han tog då hjälp av sin fästmö Matilda Pettersson. De visste att det på den tiden var i Amerika man kunde tjäna pengar. Så Matilda for dit och arbetade som sömmerska en tid. När hon kom hem från sin andra USA-vistelse gifte hon sig med Edvard. Pengar som hon tjänat i Amerika och han i handelsboden sparade de för sin planerade framtid.

När sedan ett stort boningshus längre ned i Belganet blev till salu gjorde de sin gemensamma investering. Då 1907 när första dottern Aggie föddes hade det också blivit ordentligt trångt hemma på gården.  De byggde en affär som sammanbyggdes med deras nya bostadshus och fick namnet Edshäll.

På den tiden åkte man inte till affären för att köpa mjölk, ägg och fläsk. Sådant fick man producera själv, åtminstone på landet. Så även lanthandlarparet Olsson hade ladugård med kor, grisar och höns.

Hustrun Matilda började dagen med att mjölka korna och öppnade sedan butiken. Där såldes det mesta, allt i lös vikt på rent stenåldersvis jämfört med dagens moderna logistik. Snus, tobak, kaffe, mjöl och karameller vägdes och hälldes i strutar eller papperspåsar. Salt sill, tjära och linolja fanns i stora tunnor och klänningstyg låg i rullar på hyllorna.

Det började med att en handelsresande kom på besök och under nästan en hel dag noterade vad handlaren ville beställa. En handelsresande kom i något som handlarens barn aldrig sett. Det kallades automobil.

- Jag minns hur lyckliga vi var när vi fick åka med bilen några kilometer när handelsresanden gav sig iväg mot Hallabro, berättar dottern Inga, nu 93 år.

I byn var det annars häst som gällde. Så när de beställda varorna skulle levereras så kom de med ångtåget till Hallabros järnvägsstation. Där hämtades de ofta av Matildas syster Anna Pettersson och hennes häst.

- En gång om året kom leverans av toppsocker. Jag minns att vi fick hem en hel hästskjuts full med dessa sockertoppar, berättar Inga.

Amatörjurist som sålde hästar
Hon började jobba i affären redan som barn. De gjorde också de andra barnen - Aggie, Stina, Stig och Elna. Fast Aggie skulle först gå i realskola, eftersom hon var äldst i syskonskaran.

Innan barnen växte upp var Matildas kusin Gullan Pettersson biträde i butiken. Matilda var i affären varje dag och någon barnledighet var det inte tal om.  Matlagningen och barnpassningen fick hon hjälp med av en anställd jungfru. På kvällarna sydde hon kläder, ibland sådana som hon gav bort till bygdens fattiga.

Chefen själv, Edvard Olsson, styrde inte bara över butiken utan började med affärer av alla slag. Han sålde och köpte hästar och höll auktioner där han sålde både bohag och fastigheter.

- När någon inte kunde betala de kreatur som de köpt på hans auktioner hämtade han dem och vi fick fler djur i ladugården, berättar Inga.

Han blev också byns amatörjurist och hjälpte till när någon behövde få kontakt med myndigheterna. Han gjorde bouppteckningar och blev ombud för Jordbrukskassan, som så småningom blev Föreningsbanken och Föreningssparbanken.

När han så blev först med att köpa bil blev denna öppna svarta T-ford det yttersta beviset på att det var han som var en av de högst uppsatte i Belganet. Att barnen skulle jobba i affär var självklarheter. Problemet var bara att butiken i Belganet inte kunde ge jobb åt dem alla.

För Aggie var saken klar. Hon fick arbete i en butik i Backaryd, eftersom hon gift sig med Ossian, som startade butik där och som var son till pampen i Backaryd, S.O.J Dahl.

Men för att ge jobb åt barnen Stina och Stig byggde han en affär i Hallabro. Stina gifte sig med Helge som jobbade i en butik i Tingsryd och Stig hittade i Backaryd ett annat affärsbiträde att gifta sig med, Edit. Dessa två handlarpar drev länge Hallabrobutiken tillsammans. Lillasyster Elna gifte med en annan handlare, Inge.

50 kr i månadslön
Inga var den ende av barnen som fastnade för en som aldrig jobbat i affär, trädgårdsmästarsonen Olle från Johannishus. Det blev till slut han som fick den förpliktande titeln ”Edvard Olssons efterträdare”. Han blev aldrig trädgårdsmästare som det var tänkt utan lärdes snabbt upp till lanthandlare av svågern Stig.
Dagarna efter bröllopet 1942 flyttade han och Inga in i Edshäll där de fortfarande bor. Edvard och Matilda hade byggt sig ett ”undantag” strax intill där han inredde en liten filial för Jordbrukskassan. I det huset bor i dag Erik och Birgitta Andersson. Olle och Ingas butik blev en verklig diverseaffär - livsmedel, järnvaror, fodervaror, husgeråd, leksaker, pappersvaror, byggvaror. . .

- Det gällde ju att ha allt hemma så att kunderna inte behövde resa till stan, säger Olle, som nu är 90 år.

Under hela första året sålde de för 81 000 kr, ungefär vad deras son Pelle nu säljer för på några timmar i sin ICA Supermarket i Tingsryd. På den tiden var månadslönen för ett affärsbiträde 50 kr, men då ingick mat och inackordering i ett rum i bostadshuset. Det fanns då tre affärer i Belganet, Belganets Lanthandel, Liljedahls och Koperativa.

I början såldes det ingen mjölk i affären. Det fanns då varken kyldiskar eller frysboxar. Men i mitten av 40-talet inreddes en särskild mjölkaffär i källaren. I cementkar med kallt vatten stod där 25-literskannor med mjölk, som hälldes i små mjölkkannor som kunderna hade med sig.

Julskyltningen var årets höjdpunkt
Långt fram på 60-talet såldes mycket i lös vikt och först 1964 gjordes affären om till något som då kallades snabbköp.

- Först trodde vi aldrig at det skulle gå att få kunderna att själva plocka sina varor från hyllorna. Men till slut övertygades vi om att snabbköp var vår möjlighet att överleva, berättar Olle.

Men även i fortsättningen krävdes det mycket jobb och konkurrensen mellan byns tre butiker var hård. Det gällde också för familjen att alltid hålla sig god vän med alla i byn, annars kunde man ju missa en kund. Nog minns väl en del belganetbor hur affärerna skulle visas upp på skyltsöndagen, en månad före jul. Det var årets höjdpunkt när affärernas styrkor skulle mätas.

Vi i familjen och de två affärsbiträdena storstädade in i minsta detalj och jobbade nästan hela natten mot denna söndag.  Alla tänkta julklappar placerades ut i skyltfönstren och på affärsgolvet, och kunde betraktas genom ytterdörrens glasfönster. Bakom alla varor tittade det fram tomtar och snögubbar,  skyltmaterial som använts året innan  i släktingarnas herrekipering i Älmhult.

När Olle 1977 var 60 år tyckte han att det var dags att lämna över till yngste sonen Pelle. Men inte slutade han att jobba i lanthandeln. Han jobbade där ända fram till lanthandelns sista dag, den 30 december 2006.

Och när Pelle tillsammans med sonen Simon två dagar senare öppnade en ny butik i Tingsryd började han jobba därifrån. Han hämtade en dag i veckan varor från ICA Supermarket och körde ut dem till kunder kring Belganet som inte kan ta sig till någon affär och som han tidigare  betjänat från lanthandeln.